Popper och kritiken mot Marx

Bild

Popper, vilket jag i en tidigare artikel tagit upp (Popper och kritiken av Platon), kritiserar i sitt verk ”Det öppna samhället och dess fiender” bland annat Platon och Marx för sin skuld i historicismen och framväxten av totalitära samhällsformer. Denna gång ska jag istället för Platon, rikta strålkastarna mot Marx och delar av dennes teoribygge. ”Kapitalet” är ett verk fördelat på ca 2000 sidor, och även med Poppers sammanfattade kritik blir ämnet väl brett för en artikel. Där finns dock ett stycke av Popper som är extra intressant ur ett realpolitiskt perspektiv. En fundament i Marx teorier är det så kallade arbetsvärdet – alltså att värdet på en vara sätts utifrån antalet arbetstimmar arbetaren nerlagt på produkten. Om värdet av varan blir högre än arbetsvärdet, alltså att arbetaren producerar för mer än motsvarande antalet timmar han lägger ner i arbetet, uppstår ett mervärde. Ur en kapitalistisk kontext, med arbetsgivare/kapitalägare och arbetstagare, kan mervärde uppstå genom att exempelvis arbetstagaren anställs att jobba fler timmar än vad han får betalt i, eller genom teknologisk effektivisering. Ur detta mervärde driver kapitalisten sin verksamhet, en verksamhet som tvingas till ständiga nya vinster, expandering och raffinering för att klara konkurrensen. Denna ständiga behov av tillväxt leder enligt Marx oss in i en determinerad spiral av lönedumpning och rationalisering för att öka klyftan mellan kostnaden för arbetskraft och vinst – ett ökat mervärde. Klasskillnaderna mellan den kapitalägande klassen och arbetarklassen drar således ifrån, och misären bland arbetarklassen ökar tills man slutligen ser revolutionen som enda utväg. Marx teorier är med andra ord således deskriptiv, inte som man kanske kan tro, normativ.

Denna profetia visade sig dock inte helt sann. Som utvecklingen har visat växte det parallellt med kommunisterna fram socialistiska rörelser som trodde på reformism framför revolution, och som blev ledande i att införa reformer som förbättrade arbetarklassens situation och förutsättningar, på demokratins grunder. Till skillnad från de socialdemokratiska arbetarpartierna som var beredda att kohandla med andra intressepartier, kvarstod hos kommunisterna en förväntan att en ökad misär bland arbetarklassen skulle leda till revolutionen. Jag ska citera ett intressant stycke ur Poppers bok:

”Kommunistpartiernas ståndpunkt var annorlunda. De höll sig strikt till teorin om den ökande misären, övertygade om att den ökade inte bara i omfattning utan även till intensitet, när väl det tillfälliga förborgligandet av arbetarna avlägsnats. Denna övertygelse bidrog i hög grad till vad Marx skulle ha kallat ”de inre motsättningarna” i deras politik. Den taktiska situationen tycktes vara tämligen okomplicerad. Tack vare Marx profetia visste kommunisterna med säkerhet att misären snart måste öka. De visste också att partiet inte kunde vinna arbetarnas förtroende utan att kämpa för dem och tillsammans med för en förbättring av deras villkor. Dessa två grundläggande antaganden bestämde klart principerna för deras allmänna taktik. Att få arbetarna att kräva sin del, att ge dem stöd i varje enskilt fall i deras outtröttliga kamp för bröd och husrum. Att eftergivligt kämpa med dem för att uppfylla deras praktiska krav, såväl ekonomiska som politiska. På det sättet kommer ni att vinna deras förtroende. Samtidigt kommer arbetarna att lära sig att det är omöjligt för att förbättra sin situation genom dessa småaktiga strider och att inget mindre än en total revolution kan leda till en förbättring. Ty alla dessa småaktiga strider är dömda att misslyckas. Vi vet genom Marx att kapitalisterna helt enkelt inte kan fortsätta att kompromissa och att misären slutligen måste öka. Följaktligen är det enda resultatet – men ett värdefullt sådant – av arbetarnas dagliga kamp mot förtryckarna, en ökning i deras klassmedvetenhet. Det är den känsla av enhet som endast kan erfaras genom striden, tillsammans med den desperata insikten att endast revolutionen kan hjälpa dem i deras misär. När detta stadium nåtts, är klockan slagen för det slutgiltiga avgörandet.”

Men teorin infriades inte så som trott, och istället för misär inföll genom reformation bättre villkor för arbetstagare och en ökad levnadsstandard för arbetarklassen. Och i takt med minskad misär rinner chansen för revolution bort. Man blir tvingade att förändra sin strategi.

”Nu inser kommunisterna att deras politik måste förändras. Någonting måste göras för att få lagen om en ökade misären att fungera. Exempelvis  måste man skapa oro i kolonierna, och med det allmänna syftet att motverka förborgligandet av arbetarna; man måste föra en politik som går ut på att underbygga katastrofer av alla slag.”

Och vidare:

”Men denna nya politik förstör förtroendet från arbetarnas sida. Kommunisterna förlorar sina medlemmar med undantag för dem som saknar erfarenhet av verklig politiska kamp. De förlorar precis dem som de beskriver som ”arbetarklassens förtrupp”. Med den tyst underförstådda principen: ”Ju sämre förhållanden, desto bättre, eftersom misären måste driva fram revolutionen.”, väcks arbetarnas misstänksamhet – ju effektivare den här principen tillämpas, desto allvarligare misstankar hyser arbetarna. Ty de är realister. Man måste arbeta för att förbättra deras situation för att vinna deras förtroende. Sålunda måste politiken förändras igen: man tvingas kämpa för omedelbara förbättringar av arbetarnas situation och samtidigt att hoppas på motsatsen”

Som vi ser idag i vårt moderna samhället artar sig den inre diskrepans i form av arbetarvänlig retorik, men arbetarfientlig praktik. Inte minst tar sig detta form genom den senare framväxta Frankfurtskolans teorier om upplösning av de medborgerliga, nationella, kulturell, sexuella och könsbundna identiteter, i syfte att lösa upp ”borgerliga normer”, och det understöd man ger åt så kallad mångkultur, etnisk kulturrelativism med kaosartade kulturella konflikter, och massimmigration resulterande i lönedumpning och allmänt sänkt levnadsstandard (i synnerhet bland de nyanlända). Popper, som författade denna bok under 40-talet, mitt under brinnande krig, kunde givetvis inte förutse en sådan utveckling, men hans text skänker intressant reflektion om man prövar sätta in den i kontexten av vår egen tid. Kanske lyckades han förutse framtiden genom sin kritiska betraktelse av kommunismen och dess inre motsättningar, till trots att just historicismen var vad han starkt motsatte sig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s