Godheten

Det råder ingen tvekan om att Stefan Jarls omdiskuterade dokumentärfilm är filmad ur ett vänsterperspektiv. Redan i filmens början får vi lystra till ett traditionellt tal av förre, nu avlida, statsminister Olof Palme, och redan där lägger sig folkhemsnostalgin sitt skimmer över föreställningen. Thommy Berggren får någorlunda gestalta den gamla fabriksknegaren som ställer sig oförstående till ekonomins och arbetets metamorfos. Tyvärr faller konceptet inte bättre än en folkhemsnaivitet som sedan länge passerat bäst före-datumet. Även om jag kan förstå Jarls ”en förlorad värld”-synvinkel, är den korpulenta bankirdemonen och hans knorrbeklädda anhang (vilket till och med gestaltas bokstavligen i filmen) ett retoriskt koncept som tilltalar få födda efter ”Vilse i pannkakan” och Storpotäten. Och med rätta. Det kapitalistiska systemet, och dess ideologiska språngbräda liberalismen, är väl nödvändiga att syna i kanten, men gärna ur annan vinkel än socialdemokratisk chauvinism. Förutsättningar ser idag markant annorlunda ut än för fyrtio år sedan, och för en rimlig analys är det tillbörligt att inse att Sverige inte längre kan positionera sig på liknande sätt idag. Den finansiella nedgången från vår glansperiod är sedan länge i rullning.

Lyckas man filtrera bort detta inslag följer dock en dokumentär som tar upp ett brinnande ämne i tiden – kapitalismen, i dess jakt på evig tillväxt, överjäsning och krisartade situation. Ibland, och även här, kan jag dock blott önska att vi kunde zooma ut bilden ytterligare ett steg. Liberalismen och socialismen tenderar i en omedveten ohelig alliansen nämligen ställa sig på samma sida i viss mån. Fokusering på materialismen blir som en röd tråd genom kritiken båda från vänster och höger. Inte desto mindre märke man, på ett delvis frustrerande vis, hur den socialliberalistiska hegemonin även präglar Stefan Jarls synfält. I jakten på storfinansen och dess centrala roll i ekonomins kaotiska tillvaro och ojämlikhet missar han därmed bakomliggande faktorer i det ideologiska paradigmet. För är trots allt inte den fria marknaden, den ångloksliknande frustande kapitalismen, en avspegling av liberalismens kvantitativa frihet där den ständiga ackumulationen av nya möjligheter inte bara gör oss friare, utan också aktivt tvingar oss till nya val? Är det inte just samma faktor som styr marknadens evigt rullande kugghjul att producera ny lyxkonsumtion att marknadsföra, och för kunden att klä sig i som en del av den sociala tillvaron?

På något sätt tycks socialismen i dess hegelianska tanketradition febrilt söka identifiera och makulera fienden, den översta i klasskiktet, och missa människans roll i upprätthållandet av ett system som avgudar slöseriet och det syntetiska framför naturliga. Så länge tanken om frihet centreras kring tanken på numerären val i varje given situation, lever liknande bild vidare i marknaden, kraven på ökade alternativ och förbättring i innovationen av nya artefakter. En verklighet som idag lägger grunden för den socialt relaterade fattigdomen, kärnan i fattigdomen i västerlandet, att inte nå upp till en medelnivå av lyx, inte som förr svält och sjukdom. I denna kontext blir märket på dina kläder eller telefon markören för ditt värde, din framgång i tillvaron. Idealet blir sällan, vilket man kanske kan tro enligt vänsterretorik, bankiren eller fabriksägaren, utan kändisen som öppet kan demonstrera ägandet av alla statusmaximerande symboler i all sin offentliga presens. För den som saknar denna möjlighet ens i det lokala blir fattigdomen levandegjort i bortfallet av status, och således pressar konsumismen sig vidare fram med sin överflödiga lyxproduktion.

Kanske borde kritiken vändas mot en kultur som avgudar konsumtionen, eller med Jarls ord, mammon, snarare än bara rikta eggen mot blotta existens av det system som burit väg för en ojämförlig framgång inom medicin, kommunikation och agrara förutsättningar. Betydligt fler lager uppbär konsumtionssamhället och girigheten. Möjligtvis skulle även Jarl kunna syna dessa om han riktade blicken ett steg högre, tog av sig sina ideologiska glasögon och tänkte bort sina griskarikatyrer.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s