Teodicéproblemet

Ett återkommande dilemma som gäckat både filosofer och teologer genom tiden är vad som vanligtvis benämns teodicéproblemet. Frågan om varför Gud, omnipotent, omniscient, omnipresent, och framförallt allgod, tillåter ondskan figurera i vår värld. Varför krig, svält och sjukdom plågar oss år ut och år in. Jag ska själv ämna försöka ge min bild kring dilemmat, inte minst av egenskap att jag läst bibeln från blad till blad.

Min tolkning är att levandegörandet av frågans kniviga karaktär bygger på en fortlevande missuppfattning kring Guds godhet, såsom besittande av egenskaper vi i vår moraliska intuition uppfattar som goda. Med andra ord, gott såsom ofta idag uppfattat, maximerandet av lyckan och minimerandet av lidandet. Att applicera en så enkel modell av definitionen av gott och ont kommer ge oss en missvisande bild av relationen mellan godhet och Gud, rentav göra Gud till en ond person. Framförallt tyder det på en föreställning om att Guds godhet består i att Gud kan vara ond men väljer att vara god. Min tolkning utifrån bibeln ger vid hand en markant annorlunda syn på Gud och det goda.

Gud framställs knappast som god enligt konventionell moraluppfattning. Han är mordisk och blodlysten. GT dryper av ohämmat våld och skoningslöshet skapat genom Guds vilja. Men Gud är inte en agent framlagd för prövning. Gud är inte god, Gud är definitionen av god, godhet är Gud. Eftersom Gud är den högsta kan ingen moral, synnerligen inte mänsklig moral, stå över Gud. Gud är därmed den högsta moraliska kompassen som står över alla mänskliga moralsystem och innebörden av god.

Ur denna bibliska kontext blir teodicéproblemet en omöjlighet, en logisk paradox. Att kalla Gud ond eller utmåla Guds handlingar som onda, blir därmed att ge oss själva moraliskt företräde och ställa oss över Gud. Men något vi ställer oss över kan inte vara Gud, ty Gud är per definition det högsta väsende! Godhet blir därmed i den kristna dikotomin synonymt med gudaktighet, och motsatsen, det onda, ogudaktighet. Det senare gestaltad av Satan, en symbol för revolten mot Gud, det ogudaktiga, och därmed det onda. Ifrågasättandet av Guds godhet blir inte en fråga om Guds lynne, utan en fråga om Guds existens. Satan blir förnekandet av Gud.

Den kristna dikotomin präglar västerlandets världsuppfattning ännu idag, även efter människans revolt och dödande av Gud. Kampen om sanningen om gott och ont tar sig i Guds frånvaro form genom den kompromisslösa ideologin, vars tankesystem gestaltar det goda gentemot det onda. Här blir massorna bärare av det goda, det gudaktiga, tvingade av sin plikt som sanningsbärare att bekämpa det falska, det därmed onda och ogudaktiga. I denna kamp för sanningen finns intet utrymme för kohandel. Kompromiss är en defaitism, ett irrationellt tvivel på den egna tron, och ett närmande Satan. Inte minst gör denna dogmatism avtryck i början av 1900-talets historia. Något man kan läsa mer om här: 1900-talet och Messias renässans

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Religion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s