Feminismens falska dikotomi

Något som ofta förs fram i diskussioner kring feminism är dess innebörd av strävan om jämställdhet mellan könen, dess historiska roll i utvecklingen mot kvinnliga rättigheter, och det paradoxala i att inte vara feminist som kvinna. Denna sanning är en modifikation och kanske inte så självklar som företrädare för ideologin lägger fram, ty det är trots allt en ideologi.

För det första finns många människor som idag delar uppfattningen om lika rättigheter mellan könen, men identifiera sig med andra idétraditioner. Feminism är nämligen inte, vilket man ofta framställer det som, ett samlingsbegrepp för att beteckna idéer som rör jämställdhet, utan en ideologi där jämlikheten mellan könen har ett centralt egenvärde. Det kan kanske vid första anblick låta som hårklyveri, men distinktionen blir ytterst betydelsefull när man tolkar hur vissa värde och normativ kommer prioriteras framför andra vid vägandet av handlingsalternativ. Inte minst åskådliggörs denna, från nyttoprincip* externa, utslagna riktning i fallet kvotering. Fragment av debatten kring kvotering förs rörande praktiska fördelar av jämkning i könsuppdelningen inom arbetslivet, men en stor del, det feministiska perspektivet, består i frågan om rättvisa i form av mer jämlik könsrepresentation inom yrkesgrupper och på arbetsplatser. (Med detta ska inte dras slutsatsen att jag syftar till att samtliga feminister är för kvotering, utan blott att det som är för kvotering utifrån feministiskt perspektiv resonerar som ovan). Feminister som ställer sig positiva till kvotering vill därför ofta reducera kritiken till ett motstånd mot rättvisan i en jämn könsuppdelning. Men detta är en ogrundad uteslutning av tre alternativa orsaker till kritiken mot kvotering; att man väger nyttoprincip tyngre än idén om rättvis könsfördelning (så som i detta fall stipulerat utifrån feministiskt perspektiv, jämn fördelning), att man inte betraktar frågan som en fråga om rättvisa och därför egal ur ett rättviseperspektiv, eller slutligen att man har en rättviseuppfattning som i det berörda fallet kontrasterar den nämnda feministiska principen om rättvis fördelning inom arbetslivet.**

Liknande analys går givetvis att föra kring andra liknande praktiska angelägenheter som rör jämställdhet, och det finns ett irrationellt inslag av att istället vilja föra in frågor i ett dikotomiskt ramverk. Ett specifikt område är varken representativt för en helhetssyn över jämställdhetsfrågor. Inte heller råder ett tolkningsföreträde för feminister att avgöra vad som är rättvist eller jämställt. Även om man ringar in frågan till enbart att röra jämställdhet mellan just kvinnor och män, går det att hitta jämställdhetsideal kompatibla med idétraditioner som inte betraktar jämställdhet mellan könen som en fråga med egenvärde. Vissa skulle kanske, om det korrelerar med feministiska normativ, vilja hävda att det är ”feministiska inslag” i en sådan idétradition, men det vore inkorrekt, ty den saknar synen på jämställdhet mellan könen som något ändamålsenligt, vilket är essentiellt för feminismen. På liknande sätt kan vi se andra ideologier överlappa varandra på diverse områden hela tiden. Det går mycket väl att vara för kvotering, utan att stödja tanken på ökad jämställdhet, liksom det går att vara för jämställdhet, men mot kvotering. Att reducera praktiska frågor om jämställdhet mellan könen till en fråga om feminism eller anti-feminism riskerar därmed att utmynna i diskrepans mellan motiv och handling.

Vidare tycks feminism svår att skilja från idén om en patriarkal ordning som måste brytas ner innan vi kan uppnå rättvisa, något man vid hand kan likna med marxismens grundtanke om den borgerliga klasshegemonin. Denna utgångspunkt skiljer feminismen från mer neutrala former av egalitarism, och leder osökt in kampen att föras ur ett kvinnligt perspektiv – kvinnans strävan att nå upp mot mannen  (och inte som ibland påstås, att det ska ske en bilateral jämkning där även förhållande som missgynnar mannen avses att motverkas). Det innebär vidare att man för att uppnå jämställdhet inte, vilket ibland påstås, bara måste justera enskilda orättvisa förhållande, utan undergräva en hel strukturellt uppburen maktstruktur. Något som bland annat tar form av att man försöker avmontera traditionella könsroller (vilka påstås uppbära patriarkala normer). Det är teoretiskt möjligt således att fodra en jämställdhetssträvan som saknar feminismens fastslagna ramverk, och därmed ta formen av något annat än feminism genom att komplicera könsrelaterad obalans. Något som blivit allt vanligare i modern tid.

* = Med nyttoprincip hänvisar jag till något som instrumentellt förväntas gynna ett ändamåligt värde på ett mer indirekt sätt än utifrån hur väl det representerar ett bestämt ideal.

** = Att jag lägger till ”nämnda” före gör jag därför att andra, mer kritiska slutsatser, dragits om kvotering utifrån feministiskt perspektiv. Exempelvis att kvotering stärker synen på kvinnor som svagare.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s