1900-talet och Messias renässans

Redan i den antika världen var kopplingen till det gudomliga något som betonades för att legitimera makt och belysa stora namns förträfflighet. I Homeros gamla verk kan man läsa om hjältar som är avkomma till gudar och som besitter övermänskliga attribut. Julius Ceasar betonade sina anor från guden Venus, och andra romerska kejsare därefter kom att krönas till halvgudar. Bilden av de romerska och grekiska gudarna tycks spegla en antropocentrisk uppfattning, där de olika företrädarna för den polyteistiska religionen hyser både människoliknande fysionomi och karaktärsdrag, en slags övermänniskor med gudomliga krafter, och deras närvaro är högst förnimbar borta på berget Olympen. Först när kristendomen motar bort den polyteistiska tron, börjar vi urskilja att det religiösa blir något magiskt och ogripbart. Gud är ett eget väsen, något som inte bemödar sig sjunka till människans nivå och avbild, och blir istället något transcendent bland oss och ovan oss. Först med Jesus, messias, gör han en ankomst som människa och gestaltar dialektiken mellan ont och gott på ett jordnära plan. Gud är inte längre någon på toppen av hierarkin, såsom Zeus, han är alltet, omnipotent, omniscient och omnipresent. Gud är inte god, gott är vad Gud är. Ofrånkomligen blir då inte Jesus blott en bland andra profeter, han blir personifieringen av det goda, och att inte plikttroget följa hans fotspår blir ett uttryck för Satan och det onda.

När Hegel dryga 1800 år senare gestaltar dialektiken i det politiserade samhället blir det en renässans för den gudomliga kampen om gott och ont. I köldvattnet av kristendomens förlorade prestige och hegemoni växer de moderna stora tankarna, ideologierna fram, runt enskilda personer som likt vid kulten av messias förväntas frälsa bort samhällets problematiska ok, agitatorer och ledare för det goda mot det onda. Från den moderna halvguden Napoleon, växer vid 1900-talets ungdom, en myriad av övermänskliga hänförare fram och tillbes att vägleda massan, omnipotenta och omniscienta, kanske stundtals omnipresenta. Enligt Hegel blir världen krigsskådeplats för människans divergerade uppfattning om det rätta, och de stora tänkarna dess generaler, mekaniken bakom samhällets ständiga dynamik. Klarast blir bilden i spåren efter första världskriget, då diktatorer över Europa blir tidevarvets anförare bärandes väg för utopin, den immanenta motsvarigheten till Kristus transcendenta ”himmelen”. Det magiska, den övermänskliga kraften, tar sig efter Guds död form såsom inneboende mänskligheten, samhällsorganismen och naturen, och likt Jesus var nödvändig för levnadsgöra kristendomen i dess ungdom, blir en dyrkan av de stora anförarna nödvändiga för att göra filosofin till något större än mänsklig teori.  Att på olika sätt visa upp sin övermänskliga karaktär blir centralt i 1900-talets massideologier, med enorma propagandamanifestationer, heroiska ideal och brandtal och dyrkan kring ledargestalterna. Bilden av ledaren i uniform med revär och medaljer, som talar till den stora folkmassan från en balkong, bokstavligt och bildligt över massan, blir en kristalliserad bild av ledaridealet, den moderna Jesuskulten.

Till skillnad från i den antika världen, blir det inte aristokratin som skriver historien, utan de mäktiga folkliga kollektiven, återigen en avspegling, nu av den kristna församlingen i motsats till antikens anti-egalitära uppdelning mellan de evigt fortlevande hjältenamnen, närstående till och älskade av de olympiska gudarna, och de enkla namnlösa plebejerna. Hjälteidealet föder dygdetiken och den personliga strävan efter personlig fullkomlighet, kanske mest välkänt i Aristoteles begrepp ”eudaimonia”, medan den kristna egalitära etiken i motsats föder ödmjukhet och självuppoffring därför att vi alla är lika under Gud. I betraktelse till dessa motsatta perspektiv på människan, etiken och religionen, ter sig tanken på en massmobilisering liknande den under 1900-talet, i den antika världen som otänkbar. Stora blodiga krig utkämpades givetvis av och i Grekland och Romarriket, kamper om makt, prestige och territorium, men tanken om något transcendent högre än administrativa och geografiska maktanspråk blir först verklig vid de abrahamitiska religionernas spridning och möjliggör mångnationella samfund som för ”världarnas krig”, kampen för spridning av den autentiska gudstron, vilken senare tar uttryck i striden för den autentiska politiska världsordningen.

I vår nutida, präglad av misstron mot kollektiv, nationalstat och ideologi, där liberalism väckt idén om individens förträfflig och centrala roll, blir det därför intressant att följa det nya paradigmet. Det är inte otroligt, vilket vi ser redan idag, att kampen istället kommer ta form av globala massor med anspråk på att vara autentiska, stridandes både inbördes nationalstaten och globalt, och framförallt ideologin, eller kanske snarare utanför ideologins strukturer, om framtidens hegemoni över etiken och sanningsbegreppet. Inte minst i dagens Europa blir banden till människor med liknande ideal starkare än de nationella eller ideologiska, även bland nationalister, och striden blir allt mer ett slag om språk, världsbild, sanning och politiskt företräde. En strid där konservativa över hela jorden kommer ha en viktig roll.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Historia, Religion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s