Popper och kritiken av Platon

Bild

Karl Popper, kanske mest känd för falsifieringsprincipen, skrev vid slutet av andra världskriget en tjock avhandling med kritik riktad mot huvudsakligen Platon, Hegel och Marx. Under titeln ”Det öppna samhället och dess fiender” blev den i breda kretsar erkänd som den ultimata vederläggningen av totalitära samhällsformer. Jag ska inte tråka läsaren med att detaljerat traggla igenom hela detta mastodontverk, utan nöjer mig med kritisera vissa genomgripande drag i Poppers tankegångar. Popper, vid tillfället för författandet av boken mitt under ett brinnande krig där kollektivistiska massideologier haft en central roll, hyser en otvetydig liberal utgångspunkt (vilket han uttryckligen skriver). För en modern läsare som befinner sig i det socialliberala politiska paradigmet kan Poppers agitatoriska retorik därför vara svår att se igenom. Otvivelaktligen klär Popper av Platons tankegods väl och redovisar totalitära och i bland absurda inslag i Platons statsteori. Jag ska varken, som många andra redan ägnat tid åt, agera apologet åt Platon, eller dyka djupare i min och Poppers skiljda uppfattningar kring vad som föranleder Platon dessa synnerligen märkliga slutsatser. Däremot anser jag det vara av vikt att åskådliggöra Poppers ovana att utifrån kritiken mot Platon kasta perfektionismen och objektiva värden med badvattnet.

I liberal anda tycks det gå som en röd tråd genom texten att preferentialismen är det självklara uttrycket för ett fritt samhälle i motsats till det slutna för-antika tribalsamhället. Detta är en uppfattning som är spridd än idag, men som enligt mig beror på vissa missuppfattningar av perfektionismen. Först och främst är bilden av perfektionistiska politiska filosofier att de måste ha representation i en fullständig idealbild av samhällsbygget, en utopi. Grundat i denna uppfattning följer att friheten blir sekundär i förhållande till utopin och att totalitära ingrepp blir legitimerade för att bevara den perfekta samhällsformen. Detta följer väl Platons statsteori, men inte nödvändigtvis grundpremissen teorin bygger på; att människan som rationell varelse kan finna likartade insikter och att särskilda värden däri har potential att bli allmängiltiga och universalt eftersträvansvärda. En distinktion mellan Platons stat såsom beskriven i bland annat ”Staten” och Platons resonemang utifrån idén om det rationella som objektivt, blir därmed nödvändig.

Preferentialismen, teorin om att individer särskiljer sig så till den grad att ett samhälle måste ha utrymme till att möjliggöra uppnåendet av en mängd olika preferenser, bygger på samma frihetsbegrepp som liberalismen. Ett frihetsbegrepp som om man skrapar lite på ytan avslöjar en del obesvarade frågeställningar. Man anser frihet bestå i det totala antalet valmöjligheter vid varje given situation – att individens fria vilja öppnar upp för en myriad möjliga önskade utfall och därför att samhället inte bör hindra agenten från att handla som önskat (negativ frihet), eller rentav underlätta för agenten att agera som önskat (positiv frihet). Det väcker två centrala frågor. Vad ligger till grund för den påstådda fria viljan, däri individen hysa värderingar och preferenser som inte går att identifiera med rådande normer, allmänna trosföreställningar och intersubjektiva uppfattningar om värde, sanning och dygd? Och för det andra, ökar friheten relativt till innovationen av nya, icke tidigare ens uttänkta, valmöjligheter? (Blir vi exempelvis friare än föregående generationer, därför att tillgången till pornografi utökats?) Den förstnämnda frågan är kritisk för teorins existens, den sistnämnda för samhällets framtida riktning.

I kontrast till preferentialismens frihetsuppfattning står en alternativ tolkning av frihet, ofta representerad i mildare variant hos konservatismen, att frihet består i ”upplevelsen av att kunna göra vad man önskar” snarare än att verkligen ”kunna göra vad som helst”. Med andra ord att frihet, tvärtemot föregående tolkning av frihet, är beroende av rådande normer, allmänna trosföreställningar och intersubjektiva uppfattningar om värde, sanning och dygd, eller med andra ord att man har rätt till ”göra vad som (man uppfattar) är rätt”, utifrån individens adapterandet av rådande normer. (Exempelvis att välja att högtidlighålla traditionella högtider av pliktkänsla mot tidigare generationer, trots att vi istället hade kunnat uppfinna en rad nya högtider och därmed ökat valmöjligheten för individen).

Denna senare frihetsuppfattning öppnar för upp för en, om inte strikt, så i alla fall mild variant av perfektionism, i det att man tillerkänner nödvändigheten av upprätthållandet av vissa värden och normer såsom rationella och värda att bevara, utan att det uppfattas som en begränsning av friheten. Det centrala i ett sådant frihetsbegrepp blir nämligen individens rätt att ge uttryck för de normativ man i egenskap av samhällsmedlem identifierar sig med, snarare än numerären valbara alternativ i varje given situation.

Just diskussionen kring ”frihet” blir både central för att kunna kritisera Popper, men vad som kanske är av större vikt, den socialliberala hegemoni vi idag står under. Jag ursäktar mig om artikeln har ett allt för svårtuggat språk, men bristande pedagogik till trots blir frågan oumbärlig att lyfta till ytan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s