Abortfrågan

Med KVPs uppdykande tycks den annars likstela frågan om abort fått visst liv på sina håll i Sverige. Och troligen är det just den kristna etiken som huvudsakligen genom historien gått mot strömmen av barnamord och, när tekniken kom, aborter. Människans kompromisslösa egenvärde är en central del av kristen lära, därav blir det otänkbart att ta död på ett oskyldigt foster. Blickar vi bakåt i tiden är människans syn på döden inte riktigt så statisk. I den antika världen ansågs det inte moraliskt klandervärt att låta döda deformerade barn. Idag skulle något som extrauteral abort vara otänkbart.

I Staten kan man följa Platon (genom Sokrates) resonera kring om läkare verkligen bör lägga undan tid för att hjälpa människor vars åkomma inte kommer gå att bota till den grad att de blir helt återställda. Idag är eutanasi förbjudit i de flesta länder, inklusive Sverige.

Trots att den kristna synen på människovärde uppenbarligen påverkat oss till den grad att vi sätter in dyra resurser och smärtsamma behandlingar på patienter som oavsett lär avlida, om inte imorgon så om ett år, så har foster inte längre kommit att räknas med i människovärdet i många länder. Hyckleri hävdar abortmotståndare. Det krävs att man utvecklat medvetande för att räknas som människa, försvarar sig abortförespråkare. Trots kontrovers betraktas abort idag som en självklar rätt för kvinnan att bestämma över sin kropp, en förlängning av liberalismens individfrihet.

Själv är jag, till trots min ofta konservativa inställning, inte mot abort. Men inte av samma skäl som liberalen. Någon vag antydning om ”rätt till sin egen kropp” lockar mig inte. Däremot ifrågasätter jag om inte barnet bör kunna undgå från att födas oönskad in i världen. Vi har idag, i moralrelativismens, extremindividualismens och ansvarslöshetens tidevarv, fullt med dysfunktionella familjekonstellationer. Barn som tidigt drabbas av psykisk ohälsa, lider personlighetskriser och utvecklar moraliskt beklagansvärd karaktär i brist på fostran och förebilder, slitna mellan olika hem och nedtryckta eller negligerade av missbrukande och egoistiska föräldrar. Man måste då fråga sig om man verkligen är beredd på ett samhälle där allt fler barn växer upp under otrygga former, avkomma till påtvingade föräldrar omogna i ålder och lynne, som inte ens själva anser sig kunna ansvara och fostra ett barn. Barn bör enligt min mening vara något väl genomtänkt som man vet att man kan ge en trygg uppväxt. Det är någon som i större grad bör vägas in i debatten.

Med detta i åtanke vill jag dock förtydliga att jag inte ämnar bedöma vem ska ha rätt till att avla, respektive inte avla. Givetvis finns det många föräldrar därute i vårt land som står för gott föräldraskap, sina sämre förutsättningar till trots. Inte heller anser jag abort som något som bör brukas måttlöst och oansvarigt. Eller som jag uttryckte det i ett inlägg på Svt-debatt:

”Att man idag betraktar valet mellan att abortera eller förlösa ett barn som något liknande mellan att köpa eller inte köpa hund, anser jag vara en skrämmande attityd som vittnar väl om den moderna människans egocentrism.”

Min ståndpunkt bygger snarare på min tilltro till att, i generell mening, ett stabilt samhälle upprätthålls av medborgare fostrade i stabila hem, där feminint och maskulint kompletterar vartannat i form av en närvarande mor och far. Ur denna kontext anser jag att om föräldrarna eller föräldern (om modern eller fader av någon anledning försvunnit) genom noggrant övervägande bedömer sig oförmögna att ge ett barn ens den mest basala fostran, så är abort ett rimligt alternativ.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s